Historia

Romer är en av de största minoriteterna i Europa och har levt här i över tusen år, men har inget eget land. Romernas resa började i Indien under 900- eller 1000-talet. Det finns olika teorier om varför man lämnade området som exempelvis svält, förföljelse eller religiösa motsättningar i samband med Islams inträde i Indien. Romerna färdades längs Sidenvägen mot Egypten och Turkiet genom Grekland och till sist övriga Europa. Allt sedan dess har romer spridits till olika länder och deras språk och kultur har påverkats av och påverkat de länder de levt i.

Vandringskarta

Till Sverige har romer kommit under många hundra år och utgör olika romska grupper, som skiljer sig ganska mycket från varandra. Den första nedteckningen om romer i Sverige är från år 1512, då en grupp kom till Stockholm. De, och andra romer som kom efter dem, utsattes efterhand för olika typ av förtryck och under 1500 och 1600-talet utfärdades lagar om att romer, som man kallade ”tattare” eller ”zigenare”, skulle utvisas.

Den hårdaste lagen kom 1637. I den stod det att alla romska män skulle hängas och alla kvinnor och barn skulle utvisas inom några månader. Även kyrkan såg romer som ett problem i samhället och vägrade både begrava och döpa dem.
Så fortsatte historien för romerna i Sverige, och i övriga Europa, med förföljelse och utsatthet. Under tiden blev de romska grupperna sammansvetsade. De höll ihop, slog vakt om både sin kultur och sitt språk. Många menar att det fortfarande präglar gruppen. Att romer har en stark gästfrihet, alltid delar med sig oavsett hur lite man har och värnar om familjen.

Ett liv på resande fot

Försörjning

Romerna, som inte fick tillåtelse att slå sig ner någonstans, har i århundraden kunnat försörja sig på sitt hantverkskunnande och som handelsfolk, och reste ofta runt i världen för att söka nya varor för försäljning. I Sverige var romerna ett exotiskt inslag på de stora marknaderna där de sålde hästar, mattor, grytor och knivar med mera. Kvinnorna spådde vilket var en viktig inkomstkälla. Många var musiker och uppträdde på gator och torg, marknader, restauranger, folkparker med musik, dans och sång där musiken alltid accepterades av samhället, till skillnad mot romerna själva.

Skola

Romerna i Sverige tilläts inte gå i regelbunden skola förrän 1959. Sverige införde skolplikt 1842 men den gällde inte för romska barn. Anledningen var att de inte var folkbokförda med en fast adress. Men staten tillät heller inte romerna stanna kvar i mer är tre dagar i en kommun och då kunde inte de inte heller bli folkbokförda. För de flesta romska barn betydde detta att de inte fick någon skolgång alls fram till 1959. För en del barn fanns det en möjlighet att det kom ut en lärare från kommunen till lägret under sommarlovet, om föräldrarna ville betala för det. På 1950-talet började flera olika specialskolor för vuxna romer starta upp men den ”riktiga” skolgången för de romska barnen tog fart först i början på 1970-talet då romer själva började utbilda sig till lärare och kunde hjälpa de romska barnen i skolorna.

Hälsa

Under en lång tid förvägrades romer sjukvård i Sverige. Detta betyder att de flesta romer som blev sjuka inte fick den hjälp som de behövde och att romska barn inte heller fick någon vaccination i förebyggande syfte. Romska kvinnor som skulle föda barn fick oftast föda barnen där de för tillfället befann sig, i skogen, i ett tält, i en vagn eller på annan plats. Många av de nyfödda barnen fick ingen nödvändig sjukvård och många spädbarn dog av kylan i tälten och vagnarna. I Sverige, liksom i flera andra länder i Europa, har man även ända fram till början av 1970-talet tvångssteriliserat romer och tvingat romska kvinnor att göra abort – statliga brott mot mänskliga rättigheter som påbörjades på 30-talet av ”rashygieniska” skäl. Än i dag präglar minnet av dessa övergrepp de äldre generationerna vilket leder till att man ofta saknar tillit till vårdpersonal eller annan offentlig verksamhet.

Andra världskriget

I tider av misär och kriser är det vanligt förekommande att det skapas nya stereotyper om olika befolkningsgrupper. Romer blev under andra världskriget en tacksam syndabock för majoritetssamhällets motgångar, och förföljelserna övergick från marginalisering, trakasserier och diskriminering till ett rent folkmord. Mellan 1941 och 1945 mördades en stor del av romerna i Centraleuropa av nazister eller av medlemmar av fascistgrupper och rörelser allierade med Nazityskland, samt i de olika koncentrationslägren i Europa.

Till Sverige kunde de inte fly, och knappt någon annanstans heller. De var rätts- och skyddslösa. Mellan 1914 och 1954 vidmakthöll Sverige ett generellt invandrings- och vistelseförbud för romer, vilket betydde att Sverige inte släppte in några romska flyktingar eller överlevande. Bara tre romer anges under den tiden har lyckats ta sig in i Sverige genom att låtsas var judar. Andra som försökte fördes till dödslägret Auschwitz i Polen där en särskild avdelning upprättats för romer. SS-läkaren Josef Mengele utförde experiment på både romska barn och vuxna. Under 1944, närmare bestämt natten mellan den 2 och 3 augusti, dödades samtliga fångar som befann sig i denna avdelning.

Under senare delen av 1900-talet byttes häst och vagn mot bil och husvagn.

Efterkrigstiden

Vart de än har kommit hade romerna förbjudits att slå sig ner. Eftersom romerna enligt lag som gällde ända till mitten av 1950-talet inte fick vistas i Sverige, kunde de inte folkbokföras. De var i praktiken statslösa. Utan folkbokföringsadress hade de varken rösträtt eller rätt att gå i skolan, och eftersom de inte heller hade rätt att stanna på samma ställe mer än en kort tid, tvingades de flytta runt. Mot slutet av 1900-talet ändrar myndigheterna i Sverige strategi. Istället för att lösa ”problemet” med romer genom att utvisa dem, skulle de assimileras genom tvångsåtgärder. Under flera årtionden pågick tvångssteriliseringar av romer och tvångsomhändertaganden av romska barn.

Under samma tid växte ilskan hos många romer. Flera förgrundsgestalter börjar kräva rätt att få bli bofasta och rätt till skolgång. Det tog lång tid, inte förrän 1959 fick romska barn rätt att gå i skolan och romer rösträtt.

När Gunnar Sträng 1952 deklarerat i riksdagen att romerna i landet ska ha samma medborgerliga rättigheter och skyldigheter som andra svenskar tog det trots det flera år innan de började folkbokföras – en förutsättning för att de skulle kunna få del av samma sociala trygghetssystem och möjligheter till utbildning som övriga medborgare. Först måste lagen avskaffas, som sa att de inte fick bo längre tid än tre veckor på samma plats och i praktiken åtnjöt inte romer i Sverige full rösträtt förrän omkring 1960.

Idag

Idag lever ca 50 000 romer i Sverige. Levnadsvillkoren är fortsatt ofta mycket sämre än för befolkningen i övrigt. Diskriminering och utanförskap är fortfarande en verklighet för många romer, trots statliga och kommunala insatser sedan 1960-talet. Romerna är sedan år 2000 en erkänd nationell minoritet i Sverige och språket romani chib är ett nationellt minoritetsspråk, där minoritetslagstiftingen verkar för att skydda romsk kultur, historia och språk.